Vårt behov av tröst är omättligt

Text av Stig Dagerman (1952)
Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig männi-
ska, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att
hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden.
Jag har varken ärvt en gud eller en fast punkt på jorden,
varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärk-
samhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri,
rationalistens ökensinne eller ateistens brinnande oskuld. Jag
vågar därför inte kasta sten på henne som tror på ting, på
vilka jag tvivlar eller på honom som dyrkar ett tvivel, som
vore inte även det omgivet av mörker. Den stenen skulle
träffa mig själv, ty om en sak är jag fast övertygad: att
människans behov av tröst är omättligt.
Jag jagar själv tröst som en jägare ett villebråd. Var jag ser
den skymta i skogarna skjuter jag. Ofta träffar jag bara
tomma luften, men någon gång faller ett byte till mina fötter.
Eftersom jag vet att tröstens beständighet är lika kort som
vindens i en trädkrona skyndar jag mig att bemäktiga mig
mitt offer.
Vad håller jag då i mina armar?
Eftersom jag är ensam: en älskad kvinna eller en olycklig
medvandrare. Eftersom jag är diktare: en båge av ord, vil-
kens spänning fyller mig med glädje och förskräckelse. Efter-
som jag är en fånge: en plötslig utsikt mot friheten. Eftersom
jag är hotad av döden: ett varmt levande djur, ett hånfullt
klappande hjärta. Eftersom jag är hotad av havet: ett skär av
ståndaktig granit.
Men det finns också tröster som kommer till mig som
objudna gäster och fyller mitt rum med gemena viskningar:
Jag är din lust — älska alla! Jag är din talang — missbruka den
såsom dig själv! Jag är din njutningslystnad — endast gour-
meter leva! Jag är din ensamhet – förakta människorna! Jag
är din dödslängtan – skär!
Balansen är en smal tilja. Jag ser mitt liv hotat av två
makter: å ena sidan av måttlöshetens glupska munnar, å andra sidan av den snåla bitterhet som är sin egen föda. Men
jag vill vägra att välja mellan orgien och askesen, även om
priset blir en hud av myror. Det räcker inte för mig att veta,
att allt kan ursäktas under hänvisning till lagen om den ofria
viljan. Det är inte ursäkt för mitt liv jag söker utan det som är
motsatsen till ursäkt: försoning. Det går slutligen upp för
mig, att all tröst som inte räknar med min frihet är bedräglig,
är blotta spegelbilden av min förtvivlan. Ty när min förtviv-
lan säger: Misströsta, ty dagen är omgiven av två nätter,
ropar den falska trösten: Hoppas, ty natten är omgiven av två
dagar.
Men människan behöver inte en tröst som är en vits utan
en tröst som lyser. Och den som önskar bli en dålig männi-
ska, det vill säga en människa som handlar som kunde alla
handlingar försvaras, bör åtminstone ha godheten att lägga
märke till när hon blir det.
Ingen kan räkna upp alla de fall, när tröst är av nöden.
Ingen vet när skuggan faller och livet är inget problem, som
kan lösas genom att man dividerar ljuset med mörkret och
dagarna med nätterna, utan en oberäknelig resa mellan plat-
ser som icke finns. Jag kan till exempel gå på stranden och
plötsligt känna evighetens fruktansvärda utmaning mot min
existens i havets ständiga rörelse och vindens ständiga flykt.
Vad blir då tiden annat än en tröst för att intet mänskligt kan
äga bestånd — och vilken usel tröst, som endast gör schwei-
zare rika!
Jag kan sitta framför en brasa i det tryggaste av alla rum
och plötsligt erfara, hur döden omger mig. Den finns i elden, i
alla vassa föremål omkring mig, i takets tyngd och väggarnas
massa, den finns i vattnet, i snön, i hettan och i mitt blod.
Vad blir då den mänskliga tryggheten annat än en tröst för
att döden står närmast livet — och vilken klen tröst som
endast påminner om det den vill få oss att glömma!
Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kom-
binationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag
längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst
och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld
pengar och berömmelse och tystnad. 
Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om att jag bidrar till littera-
turens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får:
bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta. Vad blir
då min talang annat än en tröst för att jag är ensam — men
vilken fruktansvärd tröst som endast får mig att uppleva
ensamheten med femdubbel styrka!
Jag kan se friheten förkroppsligas i ett djur som snabbt
passerar en glänta och höra en röst som viskar: Lev enkelt
och tag vad du vill ha och frukta icke lagarna! Men vad är
detta goda råd annat än en tröst för att frihet icke existerar —
och vilken obarmhärtig tröst för den som inser att det måste
ta miljoner år för en människa att bli en ödla!
Jag kan slutligen upptäcka att denna jord är en massgrav,
där kung Salomo, Ofelia och Himmler vilar sida vid sida. Jag
kan därav lära mig att den grymme och den olyckliga åtnju-
ter samma död som den vise och att döden sålunda kan
förefalla som en tröst för ett förfelat liv. Men vilken gräslig
tröst för den som i livet skulle vilja se en tröst för döden!
Jag äger ingen filosofi i vilken jag kan röra mig som fågeln i
luften och fisken i vattnet. Allt jag äger är en duell och denna
duell utkämpas varje stund av mitt liv mellan de falska
tröster, som endast ökar vanmakten och får min förtvivlan att
djupna, och de sanna tröster, som leder mig mot den tillfäl-
liga befrielsen. Jag borde kanske säga: den sanna tröst, ty
strängt taget finns för mig endast en verklig tröst: den som
låter mig veta att jag är en fri människa, en okränkbar
individ, en inom mina gränser suverän person.
Men frihet börjar med slaveri och suveränitet med be-
roende. Det säkraste tecknet på min ofrihet är min fruktan för
att leva. Det definitiva tecknet på min frihet är att min
fruktan viker och lämnar plats för oberoendets jämna glädje.
Det låter som om jag behövde beroendet för att slutligen
kunna få erfara trösten att jag är en fri människa, och det är
säkert sant. I ljuset av mina handlingar märker jag att hela
mitt liv tycks ha till mål att skaffa kvarnstenar till min hals.
Det som skulle kunna ge mig frihet ger mig slaveri och
kvarnstenar i stället för bröd.
Andra människor har andra herrar. Mig förslavar till
exempel min talang till den grad, att jag inte vågar bruka den
av fruktan för att ha mist den. Jag blir vidare en sådan slav
under mitt namn, att jag knappt vågar skriva en rad av
fruktan för att skada det. Och när depressionen slutligen
kommer blir jag en slav också under den. Min högsta strävan
blir att hålla den kvar, min största lust att känna att mitt
enda värde låg i det jag tror mig ha förlorat: förmågan att
pressa skönhet ur min förtvivlan, min olust och mina svag-
heter. Med bitter fröjd vill jag se mina hus falla i ruiner och
mig själv insnöad i glömska. — Men depressionen har sju
askar och i den sjunde ligger en kniv, ett rakblad, ett gift, ett
djupt vatten och ett språng från stor höjd. Jag slutar med att
bli slav under alla dessa dödens redskap. De följer mig som
hundar eller jag dem som en hund. Och jag tycker mig fatta,
att självmordet är det enda beviset för människans frihet.
Men från ett håll som jag ännu inte anar nalkas befrielsens
under. Det kan ske på stranden och samma evighet som nyss
väckte min fruktan bevittnar nu min födelse till frihet. Vari
består då detta under? Helt enkelt i den plötsliga upptäckten
att ingen, varken makter eller människor, har rätt att ställa
sådana krav på mig att min lust till liv förtvinar. Ty om den
lusten icke finns — vad kan då finnas?
Eftersom jag står vid havet kan jag lära av havet. Ingen
har rätt att begära av havet att det skall bära alla båtar eller
av vinden att den ständigt skall fylla alla segel. Lika litet har
någon rätt att begära av mig, att mitt liv skall bli en fången-
skap under funktioner. Inte plikten framför allt utan livet!
Jag, liksom varje människa, måste ha rätt till ögonblick då
jag får ta ett steg åt sidan och känna, att jag inte bara är en
del i den massa, som kallas jordens befolkning, utan en
självständigt verkande enhet.
Endast i det ögonblicket kan jag stå fri mot alla de fakta
om livet som förut vållat min förtvivlan. Jag kan erkänna att
havet och vinden visserligen kommer att överleva mig och att evigheten är obekymrad om mig. Men vem ber mig bekymra
mig om evigheten? Mitt liv är kort endast om jag placerar det
på tideräkningens stupstock. Mina livsmöjligheter är begrän-
sade endast om jag räknar antalet ord eller antalet böcker jag
kommer att hinna prestera innan jag dör. Men vem ber mig
räkna? Tid är ett falskt mått för liv. Tid är ett i grunden
värdelöst mätinstrument, ty det når bara mitt livs utanverk.
Men allt väsentligt som händer mig och ger mitt liv dess
underbara innehåll: mötet med en älskad människa, smek-
ningen på huden, hjälpen i nöden, månskenet i ögonen,
segelturen på havet, glädjen åt ett barn, rysningen inför
skönheten, utspelas helt och hållet utanför tiden. Ty om jag
möter skönheten en sekund eller hundra år är likgiltigt.
Saligheten står inte endast vid sidan om tiden, den säger upp
livets bekantskap med den.
Jag lyfter alltså tidens börda från axlarna och därmed
också prestationskravets. Mitt liv är ingenting som skall
mätas. Varken bocksprånget eller soluppgången är några
prestationer. Ett människoliv är heller ingen prestation utan
ett växande in mot fulländningen. Och det fulländade preste-
rar ingenting, det verkar i vila. Det är meningslöst att påstå
att havet är till för att bära armador och delfiner. Det gör det
visserligen — men under bibehållen frihet. Det är vidare
meningslöst att påstå att människan är till för något annat än
att leva. Hon matar visserligen maskiner eller skriver böcker
men kunde lika gärna göra någonting annat. Det väsentliga
förblir att hon gör vad hon gör under bibehållen frihet och
med klart medvetande om att hon, liksom varje annan detalj
i skapelsen, är ett självändamål. Hon vilar i sig själv som en
sten i sanden.
Även mot dödens makt kan jag stå fri. Jag kan visserligen
aldrig bli kvitt tanken att döden följer mina steg och ännu
mindre förneka dess faktum. Men jag kan minska dess hot till
intet genom att underlåta att förankra mitt liv i så tillfälliga
fästen som tideräkning och ryktbarhet.
Däremot står det inte i min makt att ständigt förbli vänd ut
mot havet och jämföra dess frihet med min. Den tid kommer när jag måste vända mig in mot land och möta mitt förtrycks
organisatörer. Vad jag då tvingas erkänna är att människan
skapat former åt sitt liv, som åtminstone skenbart är starkare
än hon själv. Med all min nyvunna frihet kan jag inte krossa
dem, endast sucka under dem. Däremot kan jag se vilka krav
på människan som är orimliga och vilka som är oundvikliga.
En sorts frihet, ser jag, är för alltid eller för länge förbi. Det är
den frihet som följer med förmånen att äga ett eget element.
Fisken har sitt, fågeln har sitt, landdjuret sitt. Människan
däremot rör sig med främlingens risker i dem alla. Ännu
Thoreau hade skogen i Walden — men var finns nu den skog
där människan kan bevisa, att det är möjligt att leva ett liv i
frihet utanför de stelnade samhällsformerna?
Jag måste svara: Ingenstans. Vill jag leva i frihet måste det
tillsvidare ske innanför formerna. Världen är alltså starkare
än jag. Emot dess makt har jag ingenting annat att sätta än
mig själv — men det är å andra sidan allt. Ty så länge jag inte
låter mig övermannas är även jag en makt. Och min makt är
fruktansvärd så länge jag har mina ords makt att sätta emot
världens, ty den som bygger fängelser formulerar sämre än
den som bygger frihet. Men min makt blir gränslös den dag
jag endast har min tystnad att försvara min okränkbarhet
med, ty på den levande tystnaden biter inga yxor.
Sådan är min enda tröst. Jag vet att återfallen i tröstlöshet
är många och djupa, men minnet av befrielsens under bär
mig som en vinge mot det svindlande målet: en tröst som är
förmer än en tröst och större än en filosofi, nämligen ett skäl
att leva.